Glöm omvärlden - för SD:s skull
Banjo har tidigare påpekat Sverigedemokraternas häpnadsväckande brist på intresse för utrikespolitik. Nu har de gått ut med det: SD tänker helt enkelt helt ignorera politik som berör världen utanför Sverige:
"Vi har medvetet valt bort det. Valundersökningar vid förra årets val visar att noll procent av våra väljare tycker att utrikespolitik är en viktig fråga", säger Jimmie Åkesson
Tydligare exempel på populism får man leta länge efter. Men är det inte också lite skrattretande att ett parti som lägger hela sin negativa energi på invandring och invandrare väljer att helt ignorera situationer och relationer i den omvärld där dessa människor kommer ifrån.
Egentligen är det inte så underligt som det kan framstå. Nyanser och komplexitet är Sverigedemokraternas värsta fiende. De lever på förenklingar. Grova förenklingar. Det blir av naturliga skäl svårt att hålla liv i deras gravt simplifierade verklighetsbeskrivning om de är tvungna att prata om eller - gud förbjude - med omvärlden.
Omvärldsanalys riskerar att synliggöra push-faktorer som svält, krig, naturkatastrofer, förföljelse m.m, vilket skulle visa att det inte alltid är Försäkringskassans generositet som får folk att lämna sina hem och familjer för att ta sig till vårt land.
Omvärldsanalys riskerar att visa inspirerande innovationer, företag, litteratur, konstverk, forskning m.m. bortom Sveriges gränser.
Omvärldsanalys riskerar att visa på heterogenitet i de delar av världen som SD vill klumpa ihop och tillskriva mörka egenskaper. Varför krångla till bilden av det ondskefulla Iran med att behöva reflektera över de orädda demonstranterna som vill reformera landet? Nej, hellre blunda och bomba. Ja, Jimmie Åkesson hävdar i en intervju faktiskt att det vore bättre att bomba Teheran jämfört med att bekämpa talibanerna i Afghanistan.
Omvärldsanalys riskerar kanske framför allt att visa likheter mellan människor i olika delar av världen. Att visa hur mycket olika människor i olika länder tar intryck av varandra liksom vi gjort i alla tider. Tänk fasan av att komma till insikt om att Sverige inte är en statisk enhet utan en nation som utvecklats i samspel med andra. Hur ska de då hitta argument för alla murar de vill bygga?
Nej, låt oss istället glömma världen utanför och förtränga det skrämmande faktum att Sverige är en del av världen och att världen är en del av Sverige. För SD:s skull.
Burkan – en icke-fråga
Foto: Henrik Montgomery/ Scanpix
Härom veckan möttes Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i en debatt i SR P1:s Studio Ett. Debatten handlade om jobben, men kom ett tag att handla om burkans vara eller icke-vara i Sverige.
I Frankrike finns ett förslag om att förbjuda kvinnor att bära burka i offentliga miljöer, och det var på frågan om förslaget var något för Sverige eller inte som Reinfeldt och Sahlin började diskutera bärandet av burka.
Vad de båda partiledarna ansåg i frågan är inte relevant, för det här inlägget. Uppskattningsvis bär i dag ca 100 kvinnor burka i Sverige. Att då diskutera huruvida burka bör förbjudas eller inte är trivialt.
Detta är, vad vi på Banjo, hela tiden har hävdat är fel sätt att ”ta debatten”. Medierna, i det här fallet P1, hjälper Sverigedemokraterna på traven i och med att de låter SD sätta agendan för vad som ska diskuteras. Sverigedemokraterna ska bemötas, frågorna ska tas upp, men inte utifrån SD:s världsbild.
Debatten ska tas från andra hållet – från det hållet där riksdagspartierna har definierat sin världsbild, sitt synsätt och sina värderingar. Att låta Sverigedemokraterna får tolknings- och definitionsföreträde är inte önskvärt.
Verklig gemenskap vs. inbillad gemenskap
Foto: SVT
Idag visade SVT 1 den första delen av ”Kraschen”, där vi får möta några av finanskrisens många offer. I kvällens avsnitt fick vi följa några Volvoanställdas hopp och förtvivlan på vägen mot uppsägning.
Programmet fick mig att tänka på hybrida identiteter, vilket något förenklat kan definieras som när en person kan uppleva många identiteter och hur samma identitet kan upplevas olika av olika personer. För visst är det så att vi ganska sällan identifierar oss själva utifrån nationalitet. Snarare tänker vi nog oftare på oss själva som jurist, industriarbetare, skåning, norrlänning, kvinna, man och/eller andra sociala identiteter som vi upplever som relevanta i vårt vardagliga liv.
Det gick inte att ta fel på den lojalitet och gemenskap som fanns mellan Shahram, Reza, Malin och de andra Volvoarbetarna i kvällens avsnitt av ”Kraschen”. Det fälldes tårar över en förlorad arbetsplats, en förlorad stolthet, en förlorad identitet. Det var arbetstagarna mot arbetsgivarna. Det var industriarbetarna mot finansvalparna. Det var en för alla, alla för en. Och aldrig någonsin ställdes svenskfödd mot utlandsfödd eller mörkhyad mot vit.
Jag skulle vilja se den sverigedemokrat som vågar ställa sig framför Sveriges varslade bilindustriarbetare och rangordna dem utifrån partiets hemsnickrade definition av svenskhet.
Till vilket pris?
Olle Wästberg, generaldirektör på Svenska Institutet, skriver idag ett inlägg om välfärdens sårbarhet på SvD:s Brännpunkt. Den svenskfödda befolkningen i arbetsför ålder kommer under de kommande tio åren att minska med 100 000 personer. Wästbergs slutsats är att Sverige inte kommer att kunna bevara välfärden utan fler invandrare. Han hämtar bland annat stöd för denna slutsats i forskaren Philippe Legrains rapport till Globaliseringsrådet, i vilken denne skriver att "ökad invandring kan hjälpa till att finansiera välfärdsstaten genom att öka den ekonomiska tillväxten". Även Paul Krugman har visat "hur inflyttning av arbetskraft i en region skapar ökad produktivitet och starkare ekonomisk ställning".
Nu anser jag inte att ekonomisk tillväxt, eller ens välfärdens bevarande, är det främsta skälet till att välkomna invandring. Men Wästbergs resonemang väcker ju ändå frågan: vilket pris är SD villiga att betala för att "slippa" denna arbetskraft?
Nu anser jag inte att ekonomisk tillväxt, eller ens välfärdens bevarande, är det främsta skälet till att välkomna invandring. Men Wästbergs resonemang väcker ju ändå frågan: vilket pris är SD villiga att betala för att "slippa" denna arbetskraft?
Att välja strategi
Alla som är politiskt aktiva bör noggrannt fundera igenom gårdagens utspel på DN Debatt. Det är förvisso ytterligare ett av många utspel som koncentrerar sig på debatten, snarare än på SD:s politik, vilket Banjo flera gånger tidigare framhållt som okonstruktivt. Debattartikeln av Björn Johnson (statsvetare vid Malmö Högskola) är dock ett exempel på den något mer nyanserade och innehållsrika delen av denna debatt om debatten. Rekommendationerna i artikeln bör dock inte köpas utan eftertanke.
Johnson tolkar de senaste årens uppmärksamhet kring segregation, hedersrelaterat våld och religiös extremism som centrala orsaker till SD:s framgångar. Han menar därför att SD kommer att gynnas om integration och invandring blir en stor fråga under valåret 2010. Johnson riktar kritik mot Aftonbladets chefredaktör Jan Helin för publiceringen av Jimmie Åkessons uppmärksammade debattartikel om "det muslimska hotet":
"...Jan Helin verkar tro att det räcker med att avsljöa SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna - det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna."
Även vi på Banjo skulle kunna ta åt oss av detta. Men vad är alternativet? Vad är alternativet till att avslöja lögnerna? Vad är alternativet till att "unveil the ignorance"? Tystnad? Alla som förstår sig på media och det offentliga samtalet på 2000-talet vet att det inte finns något som heter tystnad. Bilden av samhället kommer att målas och det enda vi har att förhålla oss till är om vi vill vara med och måla eller inte.
Jag tycker absolut att det låter sannolikt att vi har mycket att vinna på om valet kommer att handla om den politik och de frågor som har störst betydelse för vår vardag, t.ex. företagsamhet, arbetslöshet, vård, skola, omsorg m.m. Om dessa frågor uppfattas som viktigast av väljarkåren kommer ingen att överväga Sverigedemokraterna som ett alternativ.
Yttrandefriheten och 2000-talets informations- och kommunikationsmöjligheter sätter dock käppar i hjulet för denna listiga plan. Problemet återstår nämligen att några kommer att måla bilden av integration och invandring och om vi ignorerar frågan kommer Sverigedemokraterna att styra verklighetsbeskrivningen. Och nu har vi kommit fram till det som jag anser att Björn Johnson missar i sitt inlägg. Nämligen att det huvudsakliga problemet inte är att integration och invandring debatteras, utan hur det debatteras. Exemplen som Johnson nämner (se ovan) är ett exempel på hur problemorienterad debatten har blivit. Om Sverigedemokraterna blir det enda partiet som diskuterar dessa frågor kan vi vara säkra på att detta kommer att fortsätta.
Sammanfattningsvis kommer SD naturligtvis att gynnas av en integrationsdebatt som utgår ifrån invandringen och invandrarna som ett problem. Vem vet, kanske har de negativa associationerna satt sig så djupt så att partiet även kommer att gynnas av en nyanserad integrations- och immigrationsdebatt som även tar hänsyn till möjligheterna. Men löser vi då verkligen detta genom att prata om någonting annat? Låter vi inte då strategiska överväganden vinna över politikens grundläggande ambition att skapa ett bättre samhälle?
Johnson tolkar de senaste årens uppmärksamhet kring segregation, hedersrelaterat våld och religiös extremism som centrala orsaker till SD:s framgångar. Han menar därför att SD kommer att gynnas om integration och invandring blir en stor fråga under valåret 2010. Johnson riktar kritik mot Aftonbladets chefredaktör Jan Helin för publiceringen av Jimmie Åkessons uppmärksammade debattartikel om "det muslimska hotet":
"...Jan Helin verkar tro att det räcker med att avsljöa SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna - det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna."
Även vi på Banjo skulle kunna ta åt oss av detta. Men vad är alternativet? Vad är alternativet till att avslöja lögnerna? Vad är alternativet till att "unveil the ignorance"? Tystnad? Alla som förstår sig på media och det offentliga samtalet på 2000-talet vet att det inte finns något som heter tystnad. Bilden av samhället kommer att målas och det enda vi har att förhålla oss till är om vi vill vara med och måla eller inte.
Jag tycker absolut att det låter sannolikt att vi har mycket att vinna på om valet kommer att handla om den politik och de frågor som har störst betydelse för vår vardag, t.ex. företagsamhet, arbetslöshet, vård, skola, omsorg m.m. Om dessa frågor uppfattas som viktigast av väljarkåren kommer ingen att överväga Sverigedemokraterna som ett alternativ.
Yttrandefriheten och 2000-talets informations- och kommunikationsmöjligheter sätter dock käppar i hjulet för denna listiga plan. Problemet återstår nämligen att några kommer att måla bilden av integration och invandring och om vi ignorerar frågan kommer Sverigedemokraterna att styra verklighetsbeskrivningen. Och nu har vi kommit fram till det som jag anser att Björn Johnson missar i sitt inlägg. Nämligen att det huvudsakliga problemet inte är att integration och invandring debatteras, utan hur det debatteras. Exemplen som Johnson nämner (se ovan) är ett exempel på hur problemorienterad debatten har blivit. Om Sverigedemokraterna blir det enda partiet som diskuterar dessa frågor kan vi vara säkra på att detta kommer att fortsätta.
Sammanfattningsvis kommer SD naturligtvis att gynnas av en integrationsdebatt som utgår ifrån invandringen och invandrarna som ett problem. Vem vet, kanske har de negativa associationerna satt sig så djupt så att partiet även kommer att gynnas av en nyanserad integrations- och immigrationsdebatt som även tar hänsyn till möjligheterna. Men löser vi då verkligen detta genom att prata om någonting annat? Låter vi inte då strategiska överväganden vinna över politikens grundläggande ambition att skapa ett bättre samhälle?
Förstora eller förlöjliga
Tommy Hansson är chefredaktör på Sveridemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren. I sitt senaste blogginlägg gör han upp med Sveriges klimatfundamentalister. I en gest av oöverträffad ödmjukhet reserverar han sig för att hans kunskaper inte tillåter honom att "dra tvärsäkra slutsatser om sanningen bakom alla påståenden som görs i klimatdebatten", men det är ingen tvekan om att han vill misskreditera klimatdebattörerna och bagatellisera klimathotet. Hansson använder ord som klimatalarmism och lyfter fram teorier om att ökade koldioxidutsläpp faktiskt förbättrar förutsättningarna för växtlivet.
Som lekmän kan vi bara förlita oss på de forskare och de rön vi känner förtroende för. Hansson känner uppenbarligen förtroende för vetenskap vars slutsatser skiljer sig från de som jag väljer att lita på. Men detta är inte min poäng här idag.
Hela Sverigedemokraternas politik går ut på att skapa och sprida rädsla för ett konstruerat hot, nämligen invandring och invandrare. Samtidigt väljer de att förlöjliga den globala utveckling som med stor sannolikhet har i särklass störst betydelse för vår planets framtid. Det är egentligen ganska fascinerande. Det handlar alltså inte om att de väljer sina slag, att det finns för mycket att kämpa för och att de därför måste prioritera de farliga invandrarna. Nej, de väljer alltså att aktivt bygga myten om invandringens fasor samtidigt som de aktivt förlöjligar det klimathot kring vilket det råder nästintill vetenskapligt konsensus.
För nationens framtid, antar jag.
Den logiska kollapsen
Foto: LIFE
När den enda drivkraften är rädsla och hat är det lätt hänt att logiken börja halta. I Sverigedemokraternas strävan mot ett samhälle som de ser som utopiskt motarbetar de istället sig själva.
När Jimmie Åkesson pratar om muslimerna som ”vårt största utländska hot” gör han det han anklagar islam för att göra. Sverigedemokraterna menar att islam är en intolerant religion, och försöker själva bekämpa den med intolerans. De menar att islam tvingar kvinnor att bära Hijab, Burka och Nikab, själva vill de förbjuda kvinnorna att bära vissa plagg. Islam tillåter inte att det byggs kyrkor, säger SD, så nu ska de inte heller få bygga minareter. Åkesson välkomnar det schweiziska beslutet.
Tankevurpan som sker när SD vill skydda friheten genom att begränsa friheten och skydda demokratin genom att begränsa demokratin borde vem som helst se.
Expos Daniel Poohl skriver om islamofobernas hyckleri här.
Offermentalitet som munkavel
Banjo har tidigare påtalat hur Sverigedemokraternas existensberättigande till stor del baseras på myten om den påstått obefintliga debatten om invandring och integration. Journalister utövar självcensur och den politiska korrektheten genomsyrar etablissemanget, heter det. Vi har lyft fram flera konkreta exempel på inslag i debatten, som tydligt bevisar att invandring och integration är ett hett debattämne och inte sällan är infallsvinkeln kritisk.
Malin Ullgren lyfter i dagens DN upp just denna häpnadsväckande mytbildning om debatten i sin krönika "Sluta ljuga! Det finns inget debattförbud om islam!". Hon refererar bland annat till en professor i filosofi som i Expressen hävdat att den militanta islamismen blivit oangriplig i kulturdebatten. Jag anser mig hänga med ganska väl i den offentliga debatten, men jag kan inte dra mig till minnes när jag senast läste ett manifest till försvar av den militanta islamismen. Och debatten begränsas naturligtvis inte till denna extrema islamism, utan granskar och debatterar ju nästan dagligen islam i allmänhet. I detta sammanhang måste jag instämma i Malin Ullgrens förundran över "hur man kan yttra sig offentligt och samtidigt påstå att man tystas".
Banjo har tidigare också diskuterat den välkända frasen "Man kan ju inte säga någonting utan att kallas rasist" och pekat på att detta ofta handlar om en fullkomligt ogrundad rädsla. Malin Ullgrens krönika anknyter också till denna rädsla för angrepp och kritik:
"Ja, det är inte kul att misstänkas. Men till åsiktsbrytandets villkor hör risken att få skit. Att kräva förhandsgarantier på att ingen ska antyda att man har oklara avsikter, det går faktiskt inte."
Detta är lika självklart som fundementalt avgörande för att förstå varför Sverigedemokraterna har ett intresse av att framställa debatten som censurerad och debattörerna som korrumperade av mångkulturen. Genom att sprida denna skeva bild av verkligheten vill de nämligen sätta munkavel på alla som möjligen skulle kunna ha något att invända mot generaliseringar och förenklingar av exempelvis islam och muslimer. Så fri är den debatt som dessa krafter strävar efter.
Malin Ullgren lyfter i dagens DN upp just denna häpnadsväckande mytbildning om debatten i sin krönika "Sluta ljuga! Det finns inget debattförbud om islam!". Hon refererar bland annat till en professor i filosofi som i Expressen hävdat att den militanta islamismen blivit oangriplig i kulturdebatten. Jag anser mig hänga med ganska väl i den offentliga debatten, men jag kan inte dra mig till minnes när jag senast läste ett manifest till försvar av den militanta islamismen. Och debatten begränsas naturligtvis inte till denna extrema islamism, utan granskar och debatterar ju nästan dagligen islam i allmänhet. I detta sammanhang måste jag instämma i Malin Ullgrens förundran över "hur man kan yttra sig offentligt och samtidigt påstå att man tystas".
Banjo har tidigare också diskuterat den välkända frasen "Man kan ju inte säga någonting utan att kallas rasist" och pekat på att detta ofta handlar om en fullkomligt ogrundad rädsla. Malin Ullgrens krönika anknyter också till denna rädsla för angrepp och kritik:
"Ja, det är inte kul att misstänkas. Men till åsiktsbrytandets villkor hör risken att få skit. Att kräva förhandsgarantier på att ingen ska antyda att man har oklara avsikter, det går faktiskt inte."
Detta är lika självklart som fundementalt avgörande för att förstå varför Sverigedemokraterna har ett intresse av att framställa debatten som censurerad och debattörerna som korrumperade av mångkulturen. Genom att sprida denna skeva bild av verkligheten vill de nämligen sätta munkavel på alla som möjligen skulle kunna ha något att invända mot generaliseringar och förenklingar av exempelvis islam och muslimer. Så fri är den debatt som dessa krafter strävar efter.
Verklighetens folk är inte sverigedemokrater
Själv tycker jag alltid att det blir komplicerat att definiera och kategorisera, att tillskriva hela grupper och nationer glorifierande eller demoniserande egenskaper. Jag tror att denna inställning är en vanlig orsak till frustration i mötet med Sverigedemokraterna. Vi som har antagit den svåra utmaningen att försöka se livet och världen i all komplexitet och i alla nyanser har svårt att argumentera med dem som hela tiden strävar efter förenklingar som gynnar deras egen agenda, deras egen verklighetsbeskrivning. Vi vill inte sjunka till samma låga nivå av generaliseringar och stereotyper, men samtidigt inser vi att förenklingarna är mer lättillgängliga och säljande.
Gellert Tamas lyckas i dagens DN Boklördag att balansera dessa olika intressen förhållandevis framgångsrikt:
"Och man ska komma ihåg att i förra valet var det 97 procent som inte röstade på Sverigdemokraterna. Verklighetens folk röstar inte på Sverigedemokraterna. I stället är det de som står för de där värderingarna som vi så gärna vill förknippa med svenskhet: generositet, öppenhet och solidaritet."
Som vi så gärna vill förknippa med svenskhet. Gellert Tamas har även han svårt att säga att det är dessa värderingar som faktiskt är svenska. Men visst känns det bra att se en verklighetsbeskrivning som står i motsats till Sverigedemokraternas. För detta krävs förenklingar, men förenklingar som är baserade på fakta och formulerade på ett sätt som gör att det tydliggör en insikt om att det som sägs inte är naturligt inneboende eller för all framtid oföränderligt. Om det görs rätt och om det görs av rätt personer (politiker bör exempelvis undvika att lockas av förenklingar inom detta område) behöver det inte innebära en fördumning av den offentliga debatten. Kanske kan det till och med bidra till ett värdefullt samtal där alla människor i Sverige får vara med och säga sitt om vad de tycker karaktäriserar den svenska folksjälen: intolerans och rädsla eller öppenhet och solidaritet.
Gellert Tamas lyckas i dagens DN Boklördag att balansera dessa olika intressen förhållandevis framgångsrikt:
"Och man ska komma ihåg att i förra valet var det 97 procent som inte röstade på Sverigdemokraterna. Verklighetens folk röstar inte på Sverigedemokraterna. I stället är det de som står för de där värderingarna som vi så gärna vill förknippa med svenskhet: generositet, öppenhet och solidaritet."
Som vi så gärna vill förknippa med svenskhet. Gellert Tamas har även han svårt att säga att det är dessa värderingar som faktiskt är svenska. Men visst känns det bra att se en verklighetsbeskrivning som står i motsats till Sverigedemokraternas. För detta krävs förenklingar, men förenklingar som är baserade på fakta och formulerade på ett sätt som gör att det tydliggör en insikt om att det som sägs inte är naturligt inneboende eller för all framtid oföränderligt. Om det görs rätt och om det görs av rätt personer (politiker bör exempelvis undvika att lockas av förenklingar inom detta område) behöver det inte innebära en fördumning av den offentliga debatten. Kanske kan det till och med bidra till ett värdefullt samtal där alla människor i Sverige får vara med och säga sitt om vad de tycker karaktäriserar den svenska folksjälen: intolerans och rädsla eller öppenhet och solidaritet.
"Gammal goding" fear leads to anger, anger leads to hate, hate leads to the dark side
Foto: Life
"Islam bygger helt och hållet på falska grunder. Därför vill jag helt och hållet stoppa all islamisk verksamhet."
Samuel Älgemalm Sverigedemokrat
Det finns en grundläggande sanning i rubriken från George Lucas värld. En liten man med skrynklig hud och en retorik baserad på plattityder och märkliga ordföljder var något på spåret när han sa detta. Vad driver människor att göra ogenomtänkta och i grunden ondskefulla saker mot andra? Vad ger en rätten att säga att någon annan är farlig, en cancertumör som måste avlägsnas innan den sprider sig, som borgmästare Gentili i Treviso sa om islam. Svaret är allt som oftast människors rädsla. Rädslan är modern av ilska, hat och förbittring gentemot våra medmänniskor. Vi är rädda för det, därför hatar vi det.
Det finns ett politiskt parti i Sverige som mer än något annat göder sig på detta, nämligen Sverigedemokraterna. Jimmies vänner trycker ständigt på denna rädsla och använder den som den glödande kärnan i deras retorik på bloggar, i diskussioner och i policydokument.
"Vi riskerar en framtid då Sverige omvandlas till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart." står det på en av partiets bloggar. Temat återkommer ständigt på deras partibloggar "Våra fiender gömmer sig helt öppet [sic] i vårt samhälle och tillåts utnyttja vårt demokratiska system mot oss utan att själva vara trogna det. De gömmer sig i ett Europa helt paralyserat av den stora och ökande invandringen."
Sverigedemokraternas retorik bygger på en okunskap om sakens verkliga natur. En okunskap som späs på av Jimmie och partiets propagandabombande av antiislamska nyheter och rapporter. Enligt Sverigedemokraterna är ju nämligen Sverige på god väg att anamma Sharialagar.
Missförstå mig rätt, mycket ont händer i religionens namn överallt runtom och för mig tycks religion oftast vara en bra täckmantel för mycket felaktigheter. Det finns i kristendomen, katolismen och det finns även inom islam. Dåliga människor är dåliga människor oavsett religion och devothet.
Men frågan består, hur kan vi stödja ett parti vars grundsten bygger på okunskap. Inte på en ideologi som bygger på frihet, rättvisa, solidaritet, likhet, jämställdhet eller välfärd utan istället grundas på rädsla. Är det vart vi vill lägga vår röst! De vill piska upp en rädsla och därmed också ett hat mot en grupp och en religion för det hatet har bara ett spår att vandra. Den vandringen leder oss till + 4 % och slutligen till "the dark side".
Perspektiv
En vän berättade idag om en föreläsning som hon hade lyssnat på i veckan på Karolinska. Den behandlade medicinska aspekter och effekter av tortyr. En tortyrmetod som flera flyktingar utsatts för, bland annat i Irak, går visst till som så att din näsa täpps till samtidigt som någon slår till över dina öron. På så sätt framkallas tinnitus. Enkelt och smidigt. Som en liten psykologisk bonus utöver denna behandling placeras du därefter i en cell med en telefon. Vakterna låter dig få veta att en signal kan betyda två saker - antingen vill de bara kolla hur det är med dig eller så är det dags för en ny omgång av tinnitustortyr. Och så fortsätter leken.
I'm just saying.
Björn Söder – vår nya kulturminister?
Foto: Skansen
Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare, skriver i sin blogg på SD-Kuriren om Helsingborgs Dagblad som skrivit att han vore den idealiska kulturministern i Göran Hägglunds (KD) värld.
Jo, kanske är det så, med tanke på vad som finns att läsa i SD:s budgetförslag. Orsaken till att Sverigedemokraterna bryr sig om kulturpolitiken är att de anser att man i Sverige i dag prioriterar ”provokativ och samhällsdestruktiv kultur som saknar ett bredare stöd hos verklighetens folk”.
Vad är det då SD vill? Jo, partiet vill att all satsning på det ”svenska och skånska kulturarvet ska prioriteras och subventioneras av staten”. Vårt kulturarv är hårt ansatt från alla håll, enligt de darrande och rädda partikamraterna.
Satsningar på kultur som inte är en del i vårt kulturarv ska däremot vara självfinansierade.
Som så många gånger tidigare när det gäller SD så kommer vi tillbaka till definitionsproblematiken, i det här fallet kulturarvet. ”Svensk kultur är enkelt uttryckt summan av svenska folkets värderingar, språk, sedvänjor, uppfattningar och traditioner”, säger Sverigedemokraterna.
Det de rädda inte förstår är att kulturen är organisk, levande och föränderlig. Det finns inget svenskt kulturarv som ser likadant ut i dag som det gjorde för tio år sedan. För värderingar, språk, sedvänjor, uppfattningar och traditioner förändras. Men det gör visst inte Sverigedemokraterna.
För övrigt så håller Sverigedemokraterna nationalromantiken högt och ser den som en del i vårt kulturarv (vilket den visserligen är), men mer om hur den skapades och vart ifrån den kommer en annan dag.
Vem vill ha vem
Ok. Vi vet. Denna blogg är tillägnad Sverigedemokraterna men ibland dyker det upp lite saker som man bara måste få prata om ändå. När dumheten och trångsynheten slår till så slår fantomenklockan till och det blir dags att dyka in i träsket. Det blir dags att avslöja okunnigheten som vår tagline specifierar.
Vellinge kommun vill alltså inte ta emot flyktingbarn. Ortsbefolkningen är rädda för vad som kommer ske. Vad händer med våra barn, undrar de. Vad händer med vår trygghet?
Ja, det kan man ju verkligen undra. För herre min skapare Vellinge har mycket att erbjuda och 30 ensamkommande flyktingbarn kan om något förstöra detta. Vi pratar alltså om 30 ensamma barn som ska komma till Vellinge, en kommun på över 30 000 personer. Alltså kommer dessa barn utgöra 1 promille av hela befolkningen. Detta är barn som har flytt från sina hem och vänner, upplevt krig och fasor och som plåster på såren nu ska finna nya hem utan sin familj. Utan sina föräldrar. Barn som om några behöver en plats på jorden där de kan finna trygghet.
Tyvärr för deras del blir det då Vellinge som de ska bo i. Vellinge där rektorn på gymnasiet tycker att anorexia och dyslexi är påhittade handikapp. En kommun där ifall du är en ovanlig mobbad tonåring klassas som utvecklingsstörd och blir placerad i särskola. En kommun där var tredje tonårskille testat knark. Ett snitt som är dubbelt så högt som resten av landet. Varför? Jo för det finns inget att göra i kommunen enligt kidsen själva. Hur mysigt som helst!
Mobbad blir utvecklingsstörd, knarket flödar och rektorn tror att dyslexi och anorexia är påhittade handikapp.
På nåt sätt tror inte jag att det är flyktingbarnen som kommunen bör vara rädda för.
Vellinge kommun vill alltså inte ta emot flyktingbarn. Ortsbefolkningen är rädda för vad som kommer ske. Vad händer med våra barn, undrar de. Vad händer med vår trygghet?
Ja, det kan man ju verkligen undra. För herre min skapare Vellinge har mycket att erbjuda och 30 ensamkommande flyktingbarn kan om något förstöra detta. Vi pratar alltså om 30 ensamma barn som ska komma till Vellinge, en kommun på över 30 000 personer. Alltså kommer dessa barn utgöra 1 promille av hela befolkningen. Detta är barn som har flytt från sina hem och vänner, upplevt krig och fasor och som plåster på såren nu ska finna nya hem utan sin familj. Utan sina föräldrar. Barn som om några behöver en plats på jorden där de kan finna trygghet.
Tyvärr för deras del blir det då Vellinge som de ska bo i. Vellinge där rektorn på gymnasiet tycker att anorexia och dyslexi är påhittade handikapp. En kommun där ifall du är en ovanlig mobbad tonåring klassas som utvecklingsstörd och blir placerad i särskola. En kommun där var tredje tonårskille testat knark. Ett snitt som är dubbelt så högt som resten av landet. Varför? Jo för det finns inget att göra i kommunen enligt kidsen själva. Hur mysigt som helst!
Mobbad blir utvecklingsstörd, knarket flödar och rektorn tror att dyslexi och anorexia är påhittade handikapp.
På nåt sätt tror inte jag att det är flyktingbarnen som kommunen bör vara rädda för.
Gammal goding: Kungligt
Med tanke på den status som monarkin och kungahuset har inom Sverigedemokraternas symbolpolitik är det mycket glädjande att H.M. Konung Carl XVI Gustaf slagit an en positiv och inkluderande ton gällande migration i svensk historia och samtid.
I sitt jultal 2006 säger Sveriges kung bland annat:
"Många har kommit från andra länder till Sverige för att bosätta sig och verka här för kortare eller längre tid. Jag önskar att ni ska känna er välkomna. Jag hoppas att min tillönskan om gemenskap och harmoni i helgtider också ska nå fram till Er. I såväl historisk som modern tid har invandrare från jordens olika hörn kommit till vårt land och i hög grad bidragit till att skapa ett bättre samhälle både materiellt och kulturellt."
I jultalet 2007 framhåller Kung Carl XVI Gustaf följande på samma tema:
"I alla århundraden har Sverige utvecklats genom invandring. Vallonerna, som på 1600-talet byggde upp många av våra bruk och därmed präglade vår tidiga industri är ett exempel. Ett annat är inflödet av konstnärliga talanger från framförallt Frankrike på 1700-talet. Ibland blir vi ängsliga av förändringar men jag ser förändringar som en spegling av den värld vi lever i. Att välkomna förändringen och låta blandningen av kulturer och erfarenheter berika våra liv och vår samhällsgemenskap är vår enda väg framåt."
Enda vägen framåt.
I sitt jultal 2006 säger Sveriges kung bland annat:
"Många har kommit från andra länder till Sverige för att bosätta sig och verka här för kortare eller längre tid. Jag önskar att ni ska känna er välkomna. Jag hoppas att min tillönskan om gemenskap och harmoni i helgtider också ska nå fram till Er. I såväl historisk som modern tid har invandrare från jordens olika hörn kommit till vårt land och i hög grad bidragit till att skapa ett bättre samhälle både materiellt och kulturellt."
I jultalet 2007 framhåller Kung Carl XVI Gustaf följande på samma tema:
"I alla århundraden har Sverige utvecklats genom invandring. Vallonerna, som på 1600-talet byggde upp många av våra bruk och därmed präglade vår tidiga industri är ett exempel. Ett annat är inflödet av konstnärliga talanger från framförallt Frankrike på 1700-talet. Ibland blir vi ängsliga av förändringar men jag ser förändringar som en spegling av den värld vi lever i. Att välkomna förändringen och låta blandningen av kulturer och erfarenheter berika våra liv och vår samhällsgemenskap är vår enda väg framåt."
Enda vägen framåt.
"Gammal Goding" Visste du att...
Bild: Mad Comic
Sverigedemokraternas talesman för arbetsmarknadspolitiska frågor heter Per Björklund? Per sitter med i partistyrelsen, är partikassör och har varit aktiv i partiet sen 2002 vilket gör honom till vad man kan kalla en god representant för Sverigedemokraternas politik och idéer. Tyvärr för Jimmie tycks även Per vara en man som lider av tvångssanningsyndrom.
I en intervju fick Per nämligen frågan om han kan sammanfatta Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik och säger kort och koncist "Nja, det vet jag inte...". Inte det svar man kanske direkt väntar sig av en slipad politiker. Men Per slutar inte där utan fortsätter med att säga några ord på hur han ser på den arbetsmarknadspolicy han företräder för Sverigedemokraterna "Nja. Vi la ner mycket jobb och tid på det här programmet för ett och ett halvt år sedan. Jag tycker att det blev ganska bra, men delvis finns det brister. Det är till viss del en kompromissprodukt, men jag står för helheten".
Låter ju perfekt. Det är tur att arbetsfrågor inte är särskilt aktuella nu i dagens Sverige, eller?
