Olle Wästberg, generaldirektör på Svenska Institutet, skriver idag ett inlägg om välfärdens sårbarhet på SvD:s Brännpunkt. Den svenskfödda befolkningen i arbetsför ålder kommer under de kommande tio åren att minska med 100 000 personer. Wästbergs slutsats är att Sverige inte kommer att kunna bevara välfärden utan fler invandrare. Han hämtar bland annat stöd för denna slutsats i forskaren Philippe Legrains rapport till Globaliseringsrådet, i vilken denne skriver att "ökad invandring kan hjälpa till att finansiera välfärdsstaten genom att öka den ekonomiska tillväxten". Även Paul Krugman har visat "hur inflyttning av arbetskraft i en region skapar ökad produktivitet och starkare ekonomisk ställning".

Nu anser jag inte att ekonomisk tillväxt, eller ens välfärdens bevarande, är det främsta skälet till att välkomna invandring. Men Wästbergs resonemang väcker ju ändå frågan: vilket pris är SD villiga att betala för att "slippa" denna arbetskraft?

Alla som är politiskt aktiva bör noggrannt fundera igenom gårdagens utspel på DN Debatt. Det är förvisso ytterligare ett av många utspel som koncentrerar sig på debatten, snarare än på SD:s politik, vilket Banjo flera gånger tidigare framhållt som okonstruktivt. Debattartikeln av Björn Johnson (statsvetare vid Malmö Högskola) är dock ett exempel på den något mer nyanserade och innehållsrika delen av denna debatt om debatten. Rekommendationerna i artikeln bör dock inte köpas utan eftertanke.

Johnson tolkar de senaste årens uppmärksamhet kring segregation, hedersrelaterat våld och religiös extremism som centrala orsaker till SD:s framgångar. Han menar därför att SD kommer att gynnas om integration och invandring blir en stor fråga under valåret 2010. Johnson riktar kritik mot Aftonbladets chefredaktör Jan Helin för publiceringen av Jimmie Åkessons uppmärksammade debattartikel om "det muslimska hotet":

"...Jan Helin verkar tro att det räcker med att avsljöa SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna - det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna."

Även vi på Banjo skulle kunna ta åt oss av detta. Men vad är alternativet? Vad är alternativet till att avslöja lögnerna? Vad är alternativet till att "unveil the ignorance"? Tystnad? Alla som förstår sig på media och det offentliga samtalet på 2000-talet vet att det inte finns något som heter tystnad. Bilden av samhället kommer att målas och det enda vi har att förhålla oss till är om vi vill vara med och måla eller inte.

Jag tycker absolut att det låter sannolikt att vi har mycket att vinna på om valet kommer att handla om den politik och de frågor som har störst betydelse för vår vardag, t.ex. företagsamhet, arbetslöshet, vård, skola, omsorg m.m. Om dessa frågor uppfattas som viktigast av väljarkåren kommer ingen att överväga Sverigedemokraterna som ett alternativ.

Yttrandefriheten och 2000-talets informations- och kommunikationsmöjligheter sätter dock käppar i hjulet för denna listiga plan. Problemet återstår nämligen att några kommer att måla bilden av integration och invandring och om vi ignorerar frågan kommer Sverigedemokraterna att styra verklighetsbeskrivningen. Och nu har vi kommit fram till det som jag anser att Björn Johnson missar i sitt inlägg. Nämligen att det huvudsakliga problemet inte är att integration och invandring debatteras, utan hur det debatteras. Exemplen som Johnson nämner (se ovan) är ett exempel på hur problemorienterad debatten har blivit. Om Sverigedemokraterna blir det enda partiet som diskuterar dessa frågor kan vi vara säkra på att detta kommer att fortsätta.

Sammanfattningsvis kommer SD naturligtvis att gynnas av en integrationsdebatt som utgår ifrån invandringen och invandrarna som ett problem. Vem vet, kanske har de negativa associationerna satt sig så djupt så att partiet även kommer att gynnas av en nyanserad integrations- och immigrationsdebatt som även tar hänsyn till möjligheterna. Men löser vi då verkligen detta genom att prata om någonting annat? Låter vi inte då strategiska överväganden vinna över politikens grundläggande ambition att skapa ett bättre samhälle?

Tommy Hansson är chefredaktör på Sveridemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren. I sitt senaste blogginlägg gör han upp med Sveriges klimatfundamentalister. I en gest av oöverträffad ödmjukhet reserverar han sig för att hans kunskaper inte tillåter honom att "dra tvärsäkra slutsatser om sanningen bakom alla påståenden som görs i klimatdebatten", men det är ingen tvekan om att han vill misskreditera klimatdebattörerna och bagatellisera klimathotet. Hansson använder ord som klimatalarmism och lyfter fram teorier om att ökade koldioxidutsläpp faktiskt förbättrar förutsättningarna för växtlivet.

Som lekmän kan vi bara förlita oss på de forskare och de rön vi känner förtroende för. Hansson känner uppenbarligen förtroende för vetenskap vars slutsatser skiljer sig från de som jag väljer att lita på. Men detta är inte min poäng här idag.

Hela Sverigedemokraternas politik går ut på att skapa och sprida rädsla för ett konstruerat hot, nämligen invandring och invandrare. Samtidigt väljer de att förlöjliga den globala utveckling som med stor sannolikhet har i särklass störst betydelse för vår planets framtid. Det är egentligen ganska fascinerande. Det handlar alltså inte om att de väljer sina slag, att det finns för mycket att kämpa för och att de därför måste prioritera de farliga invandrarna. Nej, de väljer alltså att aktivt bygga myten om invandringens fasor samtidigt som de aktivt förlöjligar det klimathot kring vilket det råder nästintill vetenskapligt konsensus.

För nationens framtid, antar jag.

Foto: LIFE

När den enda drivkraften är rädsla och hat är det lätt hänt att logiken börja halta. I Sverigedemokraternas strävan mot ett samhälle som de ser som utopiskt motarbetar de istället sig själva.

När Jimmie Åkesson pratar om muslimerna som ”vårt största utländska hot” gör han det han anklagar islam för att göra. Sverigedemokraterna menar att islam är en intolerant religion, och försöker själva bekämpa den med intolerans. De menar att islam tvingar kvinnor att bära Hijab, Burka och Nikab, själva vill de förbjuda kvinnorna att bära vissa plagg. Islam tillåter inte att det byggs kyrkor, säger SD, så nu ska de inte heller få bygga minareter. Åkesson välkomnar det schweiziska beslutet.

Tankevurpan som sker när SD vill skydda friheten genom att begränsa friheten och skydda demokratin genom att begränsa demokratin borde vem som helst se.


Expos Daniel Poohl skriver om islamofobernas hyckleri här.

Banjo har tidigare påtalat hur Sverigedemokraternas existensberättigande till stor del baseras på myten om den påstått obefintliga debatten om invandring och integration. Journalister utövar självcensur och den politiska korrektheten genomsyrar etablissemanget, heter det. Vi har lyft fram flera konkreta exempel på inslag i debatten, som tydligt bevisar att invandring och integration är ett hett debattämne och inte sällan är infallsvinkeln kritisk.

Malin Ullgren lyfter i dagens DN upp just denna häpnadsväckande mytbildning om debatten i sin krönika "Sluta ljuga! Det finns inget debattförbud om islam!". Hon refererar bland annat till en professor i filosofi som i Expressen hävdat att den militanta islamismen blivit oangriplig i kulturdebatten. Jag anser mig hänga med ganska väl i den offentliga debatten, men jag kan inte dra mig till minnes när jag senast läste ett manifest till försvar av den militanta islamismen. Och debatten begränsas naturligtvis inte till denna extrema islamism, utan granskar och debatterar ju nästan dagligen islam i allmänhet. I detta sammanhang måste jag instämma i Malin Ullgrens förundran över "hur man kan yttra sig offentligt och samtidigt påstå att man tystas".

Banjo har tidigare också diskuterat den välkända frasen "Man kan ju inte säga någonting utan att kallas rasist" och pekat på att detta ofta handlar om en fullkomligt ogrundad rädsla. Malin Ullgrens krönika anknyter också till denna rädsla för angrepp och kritik:

"Ja, det är inte kul att misstänkas. Men till åsiktsbrytandets villkor hör risken att få skit. Att kräva förhandsgarantier på att ingen ska antyda att man har oklara avsikter, det går faktiskt inte."

Detta är lika självklart som fundementalt avgörande för att förstå varför Sverigedemokraterna har ett intresse av att framställa debatten som censurerad och debattörerna som korrumperade av mångkulturen. Genom att sprida denna skeva bild av verkligheten vill de nämligen sätta munkavel på alla som möjligen skulle kunna ha något att invända mot generaliseringar och förenklingar av exempelvis islam och muslimer. Så fri är den debatt som dessa krafter strävar efter.

Själv tycker jag alltid att det blir komplicerat att definiera och kategorisera, att tillskriva hela grupper och nationer glorifierande eller demoniserande egenskaper. Jag tror att denna inställning är en vanlig orsak till frustration i mötet med Sverigedemokraterna. Vi som har antagit den svåra utmaningen att försöka se livet och världen i all komplexitet och i alla nyanser har svårt att argumentera med dem som hela tiden strävar efter förenklingar som gynnar deras egen agenda, deras egen verklighetsbeskrivning. Vi vill inte sjunka till samma låga nivå av generaliseringar och stereotyper, men samtidigt inser vi att förenklingarna är mer lättillgängliga och säljande.

Gellert Tamas lyckas i dagens DN Boklördag att balansera dessa olika intressen förhållandevis framgångsrikt:

"Och man ska komma ihåg att i förra valet var det 97 procent som inte röstade på Sverigdemokraterna. Verklighetens folk röstar inte på Sverigedemokraterna. I stället är det de som står för de där värderingarna som vi så gärna vill förknippa med svenskhet: generositet, öppenhet och solidaritet."

Som vi så gärna vill förknippa med svenskhet. Gellert Tamas har även han svårt att säga att det är dessa värderingar som faktiskt är svenska. Men visst känns det bra att se en verklighetsbeskrivning som står i motsats till Sverigedemokraternas. För detta krävs förenklingar, men förenklingar som är baserade på fakta och formulerade på ett sätt som gör att det tydliggör en insikt om att det som sägs inte är naturligt inneboende eller för all framtid oföränderligt. Om det görs rätt och om det görs av rätt personer (politiker bör exempelvis undvika att lockas av förenklingar inom detta område) behöver det inte innebära en fördumning av den offentliga debatten. Kanske kan det till och med bidra till ett värdefullt samtal där alla människor i Sverige får vara med och säga sitt om vad de tycker karaktäriserar den svenska folksjälen: intolerans och rädsla eller öppenhet och solidaritet.

Foto: Life

"Islam bygger helt och hållet på falska grunder. Därför vill jag helt och hållet stoppa all islamisk verksamhet."

Samuel Älgemalm Sverigedemokrat

Det finns en grundläggande sanning i rubriken från George Lucas värld. En liten man med skrynklig hud och en retorik baserad på plattityder och märkliga ordföljder var något på spåret när han sa detta. Vad driver människor att göra ogenomtänkta och i grunden ondskefulla saker mot andra? Vad ger en rätten att säga att någon annan är farlig, en cancertumör som måste avlägsnas innan den sprider sig, som borgmästare Gentili i Treviso sa om islam. Svaret är allt som oftast människors rädsla. Rädslan är modern av ilska, hat och förbittring gentemot våra medmänniskor. Vi är rädda för det, därför hatar vi det.

Det finns ett politiskt parti i Sverige som mer än något annat göder sig på detta, nämligen Sverigedemokraterna. Jimmies vänner trycker ständigt på denna rädsla och använder den som den glödande kärnan i deras retorik på bloggar, i diskussioner och i policydokument.

 "Vi riskerar en framtid då Sverige omvandlas till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart." står det på en av partiets bloggar. Temat återkommer ständigt på deras partibloggar "Våra fiender gömmer sig helt öppet [sic] i vårt samhälle och tillåts utnyttja vårt demokratiska system mot oss utan att själva vara trogna det. De gömmer sig i ett Europa helt paralyserat av den stora och ökande invandringen." 

Sverigedemokraternas retorik bygger på en okunskap om sakens verkliga natur. En okunskap som späs på av Jimmie och partiets propagandabombande av antiislamska nyheter och rapporter. Enligt Sverigedemokraterna är ju nämligen Sverige på god väg att anamma Sharialagar.

Missförstå mig rätt, mycket ont händer i religionens namn överallt runtom och för mig tycks religion oftast vara en bra täckmantel för mycket felaktigheter. Det finns i kristendomen, katolismen och det finns även inom islam. Dåliga människor är dåliga människor oavsett religion och devothet.  

Men frågan består, hur kan vi stödja ett parti vars grundsten bygger på okunskap. Inte på en ideologi som bygger på frihet, rättvisa, solidaritet, likhet, jämställdhet eller välfärd utan istället grundas på rädsla. Är det vart vi vill lägga vår röst! De vill piska upp en rädsla och därmed också ett hat mot en grupp och en religion för det hatet har bara ett spår att vandra. Den vandringen leder oss till + 4 % och slutligen till "the dark side".