Foto: Skansen

Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare, skriver i sin blogg på SD-Kuriren om Helsingborgs Dagblad som skrivit att han vore den idealiska kulturministern i Göran Hägglunds (KD) värld.

Jo, kanske är det så, med tanke på vad som finns att läsa i SD:s budgetförslag. Orsaken till att Sverigedemokraterna bryr sig om kulturpolitiken är att de anser att man i Sverige i dag prioriterar ”provokativ och samhällsdestruktiv kultur som saknar ett bredare stöd hos verklighetens folk”.

Vad är det då SD vill? Jo, partiet vill att all satsning på det ”svenska och skånska kulturarvet ska prioriteras och subventioneras av staten”. Vårt kulturarv är hårt ansatt från alla håll, enligt de darrande och rädda partikamraterna.

Satsningar på kultur som inte är en del i vårt kulturarv ska däremot vara självfinansierade.  

Som så många gånger tidigare när det gäller SD så kommer vi tillbaka till definitionsproblematiken, i det här fallet kulturarvet. ”Svensk kultur är enkelt uttryckt summan av svenska folkets värderingar, språk, sedvänjor, uppfattningar och traditioner”, säger Sverigedemokraterna.

Det de rädda inte förstår är att kulturen är organisk, levande och föränderlig. Det finns inget svenskt kulturarv som ser likadant ut i dag som det gjorde för tio år sedan. För värderingar, språk, sedvänjor, uppfattningar och traditioner förändras. Men det gör visst inte Sverigedemokraterna.


För övrigt så håller Sverigedemokraterna nationalromantiken högt och ser den som en del i vårt kulturarv (vilket den visserligen är), men mer om hur den skapades och vart ifrån den kommer en annan dag.