3

Illustration: www.regeringen.se
= antalet träffar på finanskris vid sök på Sverigdemokraternas hemsida. Denna enkla sökning gör inte anspråk på vetenskaplig tyngd, men är likväl en intressant indikation på partiets initiativfattigdom i viktiga ekonomiska frågor som påverkar vår vardag.
En av de tre träffarna är Jimmie Åkessons veckobrev från oktober där hans enda konkreta förslag är att höja reavinstskatten. Och nej, då har jag faktiskt inte räknat uttalanden som att vi behöver "skapa möjligheter för små och medelstora företag att blomstra", med följdkommentaren att detta "är en långsiktig, strukturell utgångspunkt".
Du som är intresserad av Sverigedemokraternas ekonomiska politik bör läsa deras förslag med frågan HUR? i bakhuvudet. Det är lätt att argumentera för en bättre värld, men svårare att komma med egna förslag om HUR denna värld ska realiseras.
Avslutningsvis kan det noteras att Jimmie i ovan nämnda veckobrev ger dansbandsdöden större utrymme än industri- och finanskrisen.
Apropå jämställdhet

Illustration: Jesper Waldesten
I ett tidigare inlägg här på Banjo skrev vi att Sverigdemokraterna inte är några vänner av jämställdheten och vi påminns än en gång om det i en av Zarembas artiklar på DN.se. ”'Man skall ha svenska värderingar', säger Åkesson. 'Man skall ha vår syn på demokrati och på jämställdhet – nej, det blir fel – på förhållandet mellan man och kvinna. Samt på hur vi tar hand om djuren.'”
EU-parlamentet och det sympatiska partiet

Foto: Life
Det närmar sig val till EU-parlamentet och Sverigedemokraterna har laddat rejält med en imponerande lista av personligheter för dig att rösta på. Med lite mindre än 3 månader kvar tycker Banjo att det är dags att ni får träffa några av dessa kandidater.
Kent Ekeroth internationell sekreterare för Sverigedemokraterna Skåne.
Kent är en ung man med anor från Lunds Universitet och starka åsikter om internationella frågor. På hans blogg får vi läsa vitt och brett om alla möjliga problem med världen, en av dessa är debatten om ifall Sverige ska ta emot asylsökande där Kent skriver " Men, det är klart - längtar man efter ökad brottslighet, gängkrig, etniska motsättningar, enklaviseringar, "gated communities", våldsbrott, no-go zones, attacker mot ambulanser, polis och bussar och islamisering av samhället - då är Sverige på rätt väg." Kent är inte en man som skräder med orden och hans goda fingertoppkänsla kommer att vara honom till hands i det tuffa diplomatiska livet i Bryssel.
När det gäller frågan om invandringen har sympatiska Kent även en passande och medmänsklig metafor han delar med sig av på sin blogg "Problemet kan liknas vid hiv; det är inte hiv-viruset som dödar, utan förkylningen kroppen inte kan bekämpa. På samma sätt är det med Europa. Eftersom vi har blivit så svaga lyckas vi inte hindra mass-immigrationen som liksom förkylningen kommer att bryta sönder våra samhällen"
Anita Mattson förtidspensionär Dalarna
Anita har under sina år i kommunfullmäktige i Avesta gjort sig känd för en sak. På förslaget om att öppna ett kommunalt boende i Hede till föräldralösa barn mellan 13-18 som kommit till Sverige som flyktingar, röstade Anita nämligen som enda ledamot nej. Enligt Anita hade hon pratat med flera Hedebor som berättat att de inte gillat idén på att ha föräldralösa flyktingbarn i kommunen. Anita tyckte också man kunde använda pengarna som skulle gå till detta hem för andra ändamål. Vilka dessa ändamål är förblir oklara. Detta var första, och så vitt vi vet enda, gången Anita engagerade sig för en fråga i kommunfullmäktige där hon suttit 2 år. Anita lever tydligen efter Sun Tzus devis som säger "Det gäller att välja sina slag".
Banjo noterar

Foto: Teitur Jónasson
...att 74 procent av danskarna skuldbelägger invandrarna för det gängkrig som den senaste tiden rasat i Köpenhamn och som beskrivs som en kamp mellan mc-gäng och kriminella invandrargäng. Manu Sareen (konsulent i invandrarfrågor) kommenterar detta till DN:
"Den danska allmänheten har börjat dela in de kriminella gängen i goda och dåliga gäng."
Behovet av att dela upp världen i ont och gott diskuterades i vårt förra inlägg. Ovanstående är ett talande exempel på detta fenomen och synliggör människors oförmåga att se nyanser i verkligheten.
Djävular, finns de?

Foto: SF
Vem älskade inte sagor om kampen mellan det goda och onda när de var små? Dessa sagor lärde oss mycket om moral på ett sätt som ingen lärare eller förälder hade kunnat förmana. Men bieffekten blev en skev bild av ondska som lever kvar genom hela livet. Vi vill dela in världen i ont och gott och vi förväntar oss att de onda ska ha någon sorts kännetecken.
Detta har en stor betydelse för hur vi väljer att förstå konflikter i världen och - faktiskt - även för hur vi ser på Sverigedemokraterna. Jag hoppas därför innerligt att hela Sveriges journalist- och väljarkår läste Ronnie Sandahls kolumn i Aftonbladet igår. Han pekar där på hur förväntningarna om ondskans yttre ständigt visas bristfälliga. Det inledande exemplet är Kate Winslet som spelar en "vanlig" SS-vakt, vilket har fått Hollywood att häpna.
Sandahl jämför detta med "när svagt pålästa journalister närmar sig Sverigedemokraterna i tron om att de ska finna Lucifer och hans hantlangare om de bara skrapar lite med nageln. Men så står de där framför Jimmie Åkesson, nyper honom i kinden och inser att hans hud är ungefär som alla andras hud och hans huvud är funtat ungefär som alla andras huvuden. Inga horn där heller."
Sandahl fortsätter:
"I Tyskland glömmer man inte att det bor ett monster i varje människa. Skulden är konstant. Men i Sverige blir vi lika förvånade varje gång. Och det är den föreställningen om ondska, den förbannade blåögdheten, som Sverigedemokraterna går till val på. Bilden av att det okända är det farliga. Någon med albanskt pass. Någon som inte är din arbetskompis. I Sverigedemokraternas värld är hustrumisshandlare svartmuskiga män som slår sina fruar för att det tillhör deras kultur. I den verklighet som grundar sig på statistik och kunnande handlar det däremot oftast om en Larsa eller en Jocke, snubbar i rakt nedstigande led från Birger Jarl, som slår sina fruar för att de råkat salta för mycket på söndagskalopsen. Men den världen är mycket krångligare, den där ondskan kan se ut som Kate Winslet."
Det är denna krångliga värld som vi måste kämpa för att se. För poängen som Sandahl lyfter fram är långt viktigare än förståelsen av ett litet parti som Sverigedemokraterna. Den skapar insikt som förhoppningsvis påverkar våra förväntningar om hur ondska ska se ut. Låt oss sluta prata om ondska och monster helt och hållet och istället fokusera på vad människor säger och gör med den bittra vetskapen om vad "ordinary men" är kapabla till.
Vad får ett drägligare liv kosta?

Foto: Life
Vad invandringen kostar Sverige idag är höjt i dunkel. Vissa hävdar att det kostar oss skattebetalare enorma summor medan andra menar att Sverige får tillbaka två kronor för varje satsad krona. En rapport framtagen av det brittiska parlamentet i mars 2008 visar på att invandringen kostar mer än vad den genererar i England. Debattören Stig-Björn Ljunggren hävdar att invandringen kostar Sverige 40 miljarder kronor varje år (vilket är 20 miljarder mindre än vad vi lägger på julklappar varje år).
I Bromölla kommun lade Sverigedemokraterna fram en motion i januari 2008 om att man ville räkna på invandringens kostnader för kommunen. Alla de övriga partierna tyckte det var en bra idé, men Socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Marita Ulvskog motsatte sig beslutet och menade att det inte går att räkna på lönsamhet eller icke lönsamhet när det gäller integration. Kommunalrådet backade men senare kom det fram att kommunen ändå hade räknat på kostnaden. Det visade sig att Bromölla låg på plus 1,5 miljoner på två år.
Det är svårt att räkna på kostnader och vinster med invandringen eftersom det kräver en mängd definieringar. När upphör en invandrare att vara invandrare exempelvis. När personen i fråga får jobb? När hon/han har bott här i fem år? När de får barn?
Frågan är om det ekonomiska ens ska vara med i kalkylen över vad ett drägligare liv får kosta. Låt oss anta att invandringen kostar oss pengar som vi aldrig kommer få tillbaka igen – spelar det någon roll? Har vi inte ett moraliskt ansvar att ta emot människor som har det sämre än oss? Som är utsatta för krig, svält, förföljelse och förtryck?
Sverigedemokraterna låter ekonomiska luftkalkyler dölja en unken människosyn, för det är inte det ekonomiska som är problemet. Problemet är att partiet inte vill ta sitt ansvar som medmänniskor.
"Är jag svensk?"
I den ena av hans sex artiklar ställer Maciej en fråga till Jimmie som vi här på Banjo frågar varje dag, nämligen den om svenskhet. Efter att ha blivit konfronterad med frågan ifall Maciej själv ska anses svensk svarar Jimmie med en sublim klarsynthet "Det skulle du kunna vara". Precis som om Maciej skulle kunnat vara en bra fotbollsspelare eller en eldslukare på fritiden så skulle han alltså även kunna vara svensk enligt Jimmie. Svaret är som ni hör ganska vagt så Maciej hjälper till och berättar att han bott i Sverige i snart 40 år och arbetar på den svenskaste av svenska redaktioner, nämligen DN:s kulturssida. Ställd inför dessa faktum säger då Jimmie "Jag kan inte avgöra det eftersom det inte är självskrivet vilken kultur du identifierar med. För jag antar att du kommer från ett annat land".
Jimmie kan alltså inte ge ett rakt svar på den grundläggande frågan som i stort genomsyrar hela hans partis politik, nämligen den om vem som ska anses svensk, och detta för att frågan i detta fall ställs av en man med tydlig invandrarbakgrund. Vem han är, vad han jobbar med, hur länge han bott i Sverige eller hur många snapsvisor han kan spelar tydligt ingen roll då det står och faller på hans utseende. Om Liza Marklund ställt samma fråga, vilket svar tror ni hon hade fått då?
Vem ska avgöra denna fråga om svenskhet undrar man när inte ens frågans frontman själv kan svara på den? Utifrån Jimmies egna ord blir det tydligt att frågan bara behöver ställas till alla som inte är blonda, blåögda och heter Karl eller Anna. Men även om svaret på frågan blir ja, jag är svensk, kan det ändå inte avgöras ifall detta stämmer då detta inte säkerställer att man faktiskt har den värdegemenskap som krävs för svenskhet. Man kan ju ändå identifiera sig med andra kulturer!
Men hur ska detta säkerställas, denna kulturella tilhörighet? Vem avgör vad denna gemenskap är och vem som har den? Men ännu viktigare är, varför måste vi ställa frågan?
Push och pull
I dagens DN läser jag om att Sida varnar för att miljoner barn kan dö i den ekonomiska krisen spår. Sidachefen Anders Nordström berättar: "Ett barn dör var tredje sekund. En miljon kvinnor dör på grund av komplikationer vid barnafödande varje år".
Nu räknas ju i regel inte fattigdom, svält och sjukdomar som asylskäl, men jag tycker ändå att det pekar på en ofta bortglömd aspekt av migration, dvs push-faktorer. Sverigedemokraterna är mycket förtjusta i att föra fram pull-faktorer, dvs hur Sverige och andra länder drar till sig migranter pga arbetstillfällen, sociala skyddsnät och bra sjukvård. Vad som glöms bort är de push-faktorer som tvingar bort människor från sina hem och familjer. Detta perspektiv är nödvändigt för att förstå migration och - framför allt - för att förstå det hänsynslösa i Sverigedemokraternas politik.
Klippen ovan (från Human Rights Watch) visar på ytterligare ett av många "push-exempel" i världen. Men Sverigedemokraterna behöver inte oroa sig för just de här människorna eftersom de med all säkerhet inte kommer att klara sig längre än till närmaste flyktingläger i Tchad.
Visste du att...
Vilket Sverige var din favorit?
Vi har redan efterfrågat vad svenskhet verkligen är. Vi har har också pratat om vem som ska anses svensk. Men låt oss idag fråga oss vad som utgör det Sverige som Sverigedemokratin ständigt nämner. Den magiska tid som anses flytt och som Jimmie vill få tillbaks. När var det? Är det gamla 90-talet där Ny Demokrati regerade på gator och torg och vi fick veta att problemen i Afrika hade sin grund i att folk inte längre blev uppätna av lejon? Är det 80-talet som menas och hockeyfrillans gyllene tid? Början av 1900-talet då bara män hade möjlighet att få välja till Sveriges riksdag och vi fortfarande körde på vänster sida av vägen? Inte kan det iallafall vara Vilhelm Mobergs Astrakandoftande 1800-tal när 1,3 miljoner svenskar lämnade svedala och invandrade till USA?
Jag tycker som Jan Malmsjö och säger att istället för att drömma oss tillbaks till forna dagar ska vi satsa på att göra nu till vår bästa tid.
Vad Jimmie tycker är dock fortfarande döljt i dunkel, men jag är nyfiken av vad du tycker, kära läsare? Vilken tid var din personliga favorit?
Europas ängsliga rörelse
Sverigedemokraternas förebilder (och samarbetspartners) i Europa samlas i rörelsen Euro-Nat. Denna samling av ultranationalistiska organisationer inser nog inte ironin när de för fram sin strategi. Enligt denna har inget land råd att vara isolerat och samarbete är nödvändigt för att uppnå frihet och gemensamma mål. Om vi för en kort sekund bortser från deras mörka gemensamma mål blir det nästan vackert när dessa annars så ängsliga och nationsfokuserade män för fram interkulturellt utbyte som den enda vägen framåt.
På det europeiska temat kan det vara på sin plats att påminna om att det är val till Europaparlamentet den 7 juni i år. Gå och rösta!
Not: Euronat bör inte förväxlas med det franska naturistresmålet med samma namn.
Ärlig populism
Deras arbetsmarknadspolitiska svängningar är ytterligare ett exempel på samma fenomen. Tidigare har de propagerat för försvagad anställningstrygghet och en skrotning av Medbestämmandelagen (MBL). Men när detta synsätt på arbetsrätten började upplevas som "ute" valde de utan djupare resonemang att tycka tvärtom.
Det handlar om ett opålitligt parti som vänder kappan efter vinden och deras så kallade sanningssägande utgörs alltså endast av ett okritiskt antagande av åsikterna som tros dominera deras primära målgrupp.
En zebra gör ingen häst

Bild: Discovery
- En zebra som flyttar till Sverige blir ju inte en häst. Alltså kan en arab inte bli svensk, även om han blir svensk medborgare, säger Göran Nilsson styrelseledamot i Sverigedemokraterna i Landskrona, till Aftonbladet.
Vad Göran menar är att det sitter i generna huruvida man är svensk eller inte. Inte någon annanstans. Annars brukar ju Sverigedemokraterna vidhålla att man är svensk om man uppfattar sig som en svensk och om andra uppfattar en som svensk, enligt det egna principprogrammet. Så egentligen borde ju en zebra kunna bli en häst om han anser att han är en häst och om de andra hästarna anser att han är en häst. Frågan är om han måste tvätta bort ränderna för det.
Andra sidan vi och dem
Stödgruppen har i och för sig inte haft någon aktivitet sen januari 2005 enligt hemsidan. Betyder det att (a) unga Sverigedemokrater inte finns längre eller att (b) de är så många så att de inte blir kallade rasister längre eller att (c) stödgruppen helt enkelt lades ner?
Kungligt
Med tanke på den status som monarkin och kungahuset har inom Sverigedemokraternas symbolpolitik är det mycket glädjande att H.M. Konung Carl XVI Gustaf slagit an en positiv och inkluderande ton gällande migration i svensk historia och samtid.
I sitt jultal 2006 säger Sveriges kung bland annat:
"Många har kommit från andra länder till Sverige för att bosätta sig och verka här för kortare eller längre tid. Jag önskar att ni ska känna er välkomna. Jag hoppas att min tillönskan om gemenskap och harmoni i helgtider också ska nå fram till Er. I såväl historisk som modern tid har invandrare från jordens olika hörn kommit till vårt land och i hög grad bidragit till att skapa ett bättre samhälle både materiellt och kulturellt."
I jultalet 2007 framhåller Kung Carl XVI Gustaf följande på samma tema:
"I alla århundraden har Sverige utvecklats genom invandring. Vallonerna, som på 1600-talet byggde upp många av våra bruk och därmed präglade vår tidiga industri är ett exempel. Ett annat är inflödet av konstnärliga talanger från framförallt Frankrike på 1700-talet. Ibland blir vi ängsliga av förändringar men jag ser förändringar som en spegling av den värld vi lever i. Att välkomna förändringen och låta blandningen av kulturer och erfarenheter berika våra liv och vår samhällsgemenskap är vår enda väg framåt."
Enda vägen framåt.
Inga vänner av jämställdhet

Bild: Nina Hemmingsson
Idag är det internationella kvinnodagen. Hundra år av kunskapsspridning och debatterande om kvinnors rättighet har gjort att vi kommit en bit på vägen men fortfarande har svenska kvinnor endast 84 procent av männens löner. De svenska börsbolagen har 2,4 procent kvinnliga vd:ar, män tar bara ut 21 procent av föräldraledigheten och våldet mot kvinnor ökar.
Moderaterna lanserade i fredags varannan damernas i valet 2010. Hälften av deras kandidater ska vara kvinnor.
Trots statistik som den ovan kommenterar Thoralf Alfsson, ledamot för Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige i Kalmar, Moderaternas utspel med att de "inleder ett korståg mot män". I inlägget "Ropen skallar, partisekreterare utan ballar" får vi även veta att Thoralf anser att Moderaternas varannan damernas-politik påminner om första steget mot en diktatur.
Med tanke på vad Per Björklund, Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman och partikassör, anser om jämställdhet är det kanske inte så konstigt att det inte ligger högt upp på agendan. "Vi är inga vänner av det matematiska jämställdhetsarbete som Birgitta Olsson (FP) och sådana bedriver. Och feminismen, det är inget vi ställer upp på heller, inte på något sätt."
Same same, but different

Bild: Expo Arkiv
Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna skiljdes åt så sent som 2001. Tommy Funebo beskriver skilsmässan med Nationaldemokraterna som viktig för hans medlemskap i Sverigedemokraterna:
"Jag gjorde en åtskillnad mellan hur partiet varit tidigare och hur det var när jag gick med [...] Nu i efterhand kan jag känna att det var naivt att tro att det går att skilja mellan historia och nutid i Sverigedemokraterna."
Tommy Funebo gick ur Sverigedemokraterna i januari 2004.
Kolla gärna in Expos bildspel över Sverigedemokraternas "utveckling".
Källa: Slätt, Richard (red.), 2004. Sverigedemokraterna från insidan - Berättelsen om Sveriges största parti utanför riksdagen.
Visste du att...
Nu har partiet slopat kravet men kräver att det nuvarande statliga adoptionsstödet bör slopas vid utländska adoptioner. Istället ska stödet användas till att ge föräldralösa barn i utlandet en möjlighet att växa upp i sitt ”eget land eller kulturella närområde”, enligt Sverigedemokraternas handlingsprogram för familjepolitik.
En referens för vad som väntas komma
Sverigedemokraterna i Uppsala la 2008 fram ett förslag i kommunfullmäktige (KSN 2008 0419) om att börja ha folkomröstningar angående invandring samt att alla avtal som undertecknats med migrationsverket ska prompt rivas. Varför? Jo, svaret kan sammanfattas i två argument: mångkulturen är farlig då den underminerar den "svenska" identiteten och invandrare kostar för mycket i bidrag. Vilket i det sistnämnda fallet är ett lite smått ironiskt argument att använda då det konstaterades 2007 att en av fem folkvalda Sverigedemokrater var bidragstagare. Men det är ju skillnad på bidragstagare och bidragstagare tycker Jimmie.
Men men det är en annan fråga så vi återgår till motionen från Uppsala. För detta inläggs skull låt oss inte nu gå gräva ner oss på detalj över detta skrämmande synsätt på människovärden och låt oss också för den delen överse, i mitt tycke i alla fall, eventuella liknelser med andra partier och rörelser som genom åren velat besluta om vissa folkgruppers rätt att vara eller inte vara. Jag tror ni vet också vad Banjo tycker om hela diskussionen om "svenskhet" så även den passningen hoppar jag över nu.
Men det som man bör ta med sig av detta är att dessa motioner som presenteras i kommunerna är referenser för vad som väntar ifall detta parti skulle komma in i riksdagen, ett slags litmus test om man vill för vilka beslut och diskussioner som kan tas upp i plenisalen. Det bör vara värt en tankeställare hos oss alla.
Annars kanske det blir i Sveriges riksdag som i Karlshamns kommun där tid och energi ödslas på att diskutera Sverigedemokraternas motion om att återinskaffa dagmammor. Detta trots att dagmammor aldrig tagits bort...
Med rädsla som vapen

Foto: Linus Meyer
I en intervju med Sydsvenska Dagbladet ger Jimmie Åkesson sin syn på vad som är lämpliga inslag i den svenska stadsbilden.
"När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut...det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige", säger han.
Däremot finns det andra inslag i det offentliga rummet som inte väcker samma värme hos Sverigedemokraternas partiordförande.
"Jag är väldigt skeptisk till minareten. Den är främmande för svensk arkitekturtradition. För mig är den en symbol för mångkultur, för det främmande [...] Den får svenskar att känna sig osäkra, främmande i sitt eget land", säger Åkesson.
I ena andetaget idealiserar Åkesson Karl XII för mod och blod och i den andra så uttrycker han rädsla för en (!) minaret.
Detta är ett av många SD-exempel på ett fenomen som är grundläggande för nationalism, främlingsfientlighet och identitetsbaserade konflikter. Professorerna Russell Hardin, David Lake och Donald Rothchild är några av dem som pekat på hur osäkerhet kan leda till ett behov av en förstärkt gruppidentifikation.* De kollektiva identiteter som eftersträvas i rädslan för framtiden baseras inte sällan på just den typ av nationalnostalgi som hyllningen av Karl XII är ett exempel på.
Frågan är nu bara om Jimmie helt enkelt är rädd eller om han utnyttjar andra människors rädsla i strävan efter politisk makt.
*Russell Hardin, One for All. The Logic of Group Conflict; David Lake och Donald Rothchild, Containing Fear: The Origin and Management of Ethnic Conflict