Efter att ha lyssnat på gårdagens Nordegren i P1 blir det återigen tydligt att journalisterna famlar i mörkret i sin relation till Jimmie Åkesson. Det känns ofta som att de är så fruktansvärt nervösa och självmedvetna över det kontroversiella i att faktiskt ha bjudit in honom att de helt glömmer sitt journalistiska uppdrag. Alternativt förväntar de sig att få besök av en hetsig tonåring som kommer att börja "heila" så fort han får en öppen fråga om svenskhet. I mötet med en på ytan sansad Jimmie blir de därför sen helt bortkomna.

Sverigedemokraterna hävdar själva att de blir orättvist behandlade av journalister, men denna negativa särbehandling utgörs endast av en förvisso onödigt hård ton. En ton som används för att kompensera för den totala bristen på sakliga och kritiska frågor. De övriga partiledarna skulle jubla om de fick samma typ av breda frågor som utan medieträning kan vändas till en lång presentation av de egna budskapen.

Tre utgångspunkter är centrala i medias relationer med Sverigedemokraterna i allmänhet och Jimmie Åkesson i synnerhet:

• Alla sverigedemokrater är inte hetsiga, obildade män som uttrycker explicita rasistiska åsikter så fort du slagit på mikrofonen.
• När du - eller din chef - väl beslutat att intervjua t.ex. Jimmie - lägg undan känslorna och gör ditt jobb! En otrevlig ton är inte bara oprofessionellt utan också kontraproduktivt.
• Gå in i din roll, gör ordentlig research och ställ frågor som helt enkelt syftar till att tydliggöra för läsaren/tittaren/lyssnaren vad Sverigedemokraterna står för.