Enligt Global Peace Index 2009 är Sverige världens sjätte fredligaste land, vilket är en förbättring jämfört med förra året då vi hamnade på trettonde plats. De metodologiska problemen med att gradera fredlighetsnivå är uppenbara, men efter att i GPIs samtliga tre mätningar hamnat i toppskiktet kan vi kanske åtminstone enas om att vi inte galopperar i riktning mot följande framtidsscenarion:

"Om de (svenskarna) vill göra Stockholm, Malmö och Göteborg till skandinaviska Beirut med klankrig, hedersmord och massvåldtäkter så får de göra det. Vi kan alltid stänga Öresundsbron..." (Pia Kjaersgaard, Dansk Folkeparti)

"Jag tror inte man kan utesluta risken att man får se ett lågintensivt inbördeskrig, på kanske hundra års sikt" (Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas presschef i Pontus Mattsons reportagebok Sverigedemokraterna in på bara skinnet).

Det senare citatet är något försiktigare än det förra. Formuleringarna "tror", "inte utesluta" och "lågintensivt" ger Karlsson flera reträttmöjligheter, men budskapet går fram. Inbördeskrig. Det är ett skolboksexempel på "politics of fear", genom vilken etnicitet och kultur används som redskap för politisk vinning.