När man studerar Sverigedemokraterna slås man av tanken av vad som utgör svenskhet. Vad är egentligen typiskt svenskt? Är det en förkärlek för konserverad fisk eller mosad potatis? Är det att aldrig riktigt ta för sig och att oavsett hur pass mycket man gått in i någon på gatan aldrig säga förlåt? Är det att alltid vara lagom och att vara väldigt dålig på konsten att småprata? Att aldrig äta rosen på princesstårtan? DN skrev lite om detta i söndags, om svenskar och svenskhet.  Kontentan var som ofta att vi förmodligen är rätt trista, men samtidigt också ganska trevliga och pålitiliga. Ett folk man gillar men helst inte festar med.

När man läser artikeln och dess sprida skurar om svenskars vanor blir det märkbart att defintionen svenskhet inte tydligt går att definiera, att vara svensk är en känsla, en tillhörighet man känner som inte går att sätta stämpel på. Partidemagogerna i Sverigedemokraterna trycker hela tiden på vikten av att alltid prioritera svensken. Att det är den svenska mannen som ska få jobb, som ska få vård och skola och att inte alla andra ska sno dessa ifrån oss - "our god damn rights as swedes" skulle man ju lätt kunna tycka. Men vem är då svensk? Har det att göra med vart man är född eller vart ens föräldrar växt upp? Har det att göra med hur vi ser ut eller vilken gud vi tillber? Enligt nya Sverigedemokraterna är svensk någon "som av sig själv och av andra uppfattar sig själv som svensk" säger de i sitt principprogram. Som andra uppfattar en....det är det som är kärnan! För vad betyder egentligen det? Innebär inte det att om man inte ser ut som en svensk, pratar som en svensk eller uppför sig som en svensk enligt konstens alla regler så är man, enligt partiets definition, inte heller svensk oavsett hur mycket man själv känner sig som det?

Varför definiera överhuvudtaget tycker jag.