Banjo har tidigare påtalat hur Sverigedemokraternas existensberättigande till stor del baseras på myten om den påstått obefintliga debatten om invandring och integration. Journalister utövar självcensur och den politiska korrektheten genomsyrar etablissemanget, heter det. Vi har lyft fram flera konkreta exempel på inslag i debatten, som tydligt bevisar att invandring och integration är ett hett debattämne och inte sällan är infallsvinkeln kritisk.

Malin Ullgren lyfter i dagens DN upp just denna häpnadsväckande mytbildning om debatten i sin krönika "Sluta ljuga! Det finns inget debattförbud om islam!". Hon refererar bland annat till en professor i filosofi som i Expressen hävdat att den militanta islamismen blivit oangriplig i kulturdebatten. Jag anser mig hänga med ganska väl i den offentliga debatten, men jag kan inte dra mig till minnes när jag senast läste ett manifest till försvar av den militanta islamismen. Och debatten begränsas naturligtvis inte till denna extrema islamism, utan granskar och debatterar ju nästan dagligen islam i allmänhet. I detta sammanhang måste jag instämma i Malin Ullgrens förundran över "hur man kan yttra sig offentligt och samtidigt påstå att man tystas".

Banjo har tidigare också diskuterat den välkända frasen "Man kan ju inte säga någonting utan att kallas rasist" och pekat på att detta ofta handlar om en fullkomligt ogrundad rädsla. Malin Ullgrens krönika anknyter också till denna rädsla för angrepp och kritik:

"Ja, det är inte kul att misstänkas. Men till åsiktsbrytandets villkor hör risken att få skit. Att kräva förhandsgarantier på att ingen ska antyda att man har oklara avsikter, det går faktiskt inte."

Detta är lika självklart som fundementalt avgörande för att förstå varför Sverigedemokraterna har ett intresse av att framställa debatten som censurerad och debattörerna som korrumperade av mångkulturen. Genom att sprida denna skeva bild av verkligheten vill de nämligen sätta munkavel på alla som möjligen skulle kunna ha något att invända mot generaliseringar och förenklingar av exempelvis islam och muslimer. Så fri är den debatt som dessa krafter strävar efter.