För några veckor sedan skrev Sverigedemokraternas presschef Mattias Karlsson ett blogginlägg på sin SD-Kurirsblogg med rubriken ”Är turkarnas välfärd viktigare än svenskarnas?”. Mattias tycker inte att den är det, så låt oss diskutera rättvisa en stund.

Det finns ingen universell värdesubstantiell definition av det normativa begreppet rättvisa. Till och med en inre kärna om vad begreppet ska innehålla verkar vara svår att finna.

Inom rättvisediskursen har det ända sedan Aristoteles tid traditionellt utgåtts från två olika grundperspektiv; distributiv och kompensatorisk rättvisa. Den distributiva rör hur vi ska fördela resurserna emellan oss för att uppnå rättvisa medan den kompensatoriska handlar om hur vi ska ersätta olika handlingar och ageranden.

I den moderna filosofin tar rättviseperspektiven ofta sats från den distributiva rättvisan och det är utifrån den jag tänker fortsätta diskussionen. Det går att dela in den i fem olika kategorier.

Likhetsprincipen
Denna princip säger, precis som den låter, att alla ska ha lika mycket eller lite oavsett. Det spelar alltså ingen roll vem som är i störst nöd eller behov. Inte heller tas hänsyn till om ambitionen är hög eller låg. Principen är alltså både ambitionsokänslig och behovsokänslig.

Behovsprincipen
Här sätts behovet i främsta rummet och det är den som är i störst behov eller nöd som ska få hjälp. Det innebär att principen är behovskänslig men inte ambitionskänslig.

Ett dilemma med grundsatsen är hur behoven ska värderas. Frågan är hur vi ska kunna veta vems behov som är störst och vem som har tolkningsföreträde.

Meritprincipen
Den tredje principen är behovsokänslig men ambitionskänslig. Den som har gjort sig förtjänt av det eller bidrar med något mer än andra till samhället ska också erhålla mer. Det är alltså den med höga ambitioner och en vilja att göra något som belönas, men det krävs också att ambitioner omvandlas till handling.

Principen om lika möjligheter
Alla ska genom en initial resursfördelning ges lika möjligheter och förutsättningar så att de genom sin ambitionsnivå sedan kan påverka vad de vill göra av resurserna. Tanken är en utav grundstenarna i vårt moderna välfärdssamhälle.

Principen om fritt utbyte
Rättvisa är att fria individer får göra vad de vill med sina resurser. De får ingå avtal och på så sätt själva avgöra vad som är rättvist. Principen ställer sig ambivalent till både merit och behov och den är därför varken konsekvent känslig eller okänslig.

Så var står nu Mattias och Sverigedemokraterna i allt det här? Likhetsprincipen kan vi snabbt stryka tillsammans med behovsprincipen. Människor i nöd är inget som bekymrar partiet, inte heller att alla ska ha lika mycket. Principen om lika möjligheter är inte heller relevant för ett parti som anser att karaktärsdrag sitter i blodet. Kvar har vi meritprincipen och principen om fritt utbyte. Om partiet anser att svenskar har högre ambitioner än turkar så är det här en princip de följer (samtidigt visade en undersökning av Aftonbladet för något år sedan att en stor andel av de aktiva i Sverigedemokraterna går på bidrag). Den sista principen om fritt utbyte skulle däremot kunna vara en ledstjärna. Alla får göra avtal med vem de vill, om båda parterna ger sitt godkännande.

Det som ska kommas ihåg är att detta är applicerat på vad Sverigedemokraterna anser om rättvisa i förhållande till icke-svenskar. För när det kommer till svenskar, så är det helt andra rättviseprinciper som är ledstjärnan. Rawls verkar aldrig ha nått varken Mattias, Jimmie eller Blekinge.