Jag har alltid haft lätt att fascineras av konspirationsteorier. Rykten om mystiska sammanslutningar som strävar mot hemliga mål berör ofta dagdrömmarimpulsen i mig. Riktigt bra konspirationsteorier förenas inte av dokumenterade bevis eller underbyggda fakta. Det enda som egentligen krävs är motiv. Att Bushregimen var delaktig i attentaten 11 September 2001 är ett exempel på en sån konspirationsteori. Motiven finns där i mängder. Afghanistan, Irak, integritetsskyddets urvattning. Och det är ju allt som krävs.

Med tanke på att ribban ligger så lågt för att få till en snaskig konspirationsteori förvånar det mig att Sverigedemokraterna inte lyckats bättre med sin främsta, nämligen att etablissemanget sprider desinformation och förtrycker partiets och därmed folkets fri- och rättigheter. Ok. Detta är tveklöst en bra början. Men problemet kommer när konspirationen ska motiveras. Vad tjänar etablissemanget på lögnerna? Vilket mål är det som ska uppnås genom att vilseleda folket? Vilken vinst är så attraktiv att det förenar regering och opposition, parlament och myndigheter, media och ideella organisationer och många fler? Det är här den stora svagheten i konspirationsteorin blottas. Bristen på motiv till mörkläggning och förtryck. När Sverigedemokraterna väl formulerat ett svar på den frågan lyssnar jag gärna spänt vidare på fortsättningen om hur denna sammanslutning av maktintressen lyckas orkestrera en så omfattande konspiration utan att det svenska folket genomskådar den.